superresan.blogg.se

När vi kom fram slussades vi till en biljettkö där vi köpte biljetter till "sliding cars" vilket vi antog var samma sak som cable cars, alltså linbana. Vi följde skyltarna uppåt och hittade dit men det visade sig vara små platsvagnar som såg ut som en stor pulka där man satt fastspänd en och en och åkte rakt uppåt. Trots min rädsla så klarade vi oss hela vägen. 

Väl där uppe var vi tvungna att stanna det första vi gjorde (inte enbart pga fruktpaus) utan för att utsikten var helt sjukt. Det var så konstigt att faktiskt vara där! Vi började vår färd mot ett av tornen och vägen dit var BRANT. På vissa ställen fanns inte ens trappsteg så man gick bara på stenplattor, men ingen av oss ramlade så det är ju en seger i sig. Efter många pauser för fotografering och frukt lyckades vi komma upp till det högsta tornet i just det området. Det var smockat med folk och man kunde knappt röra sig men vi kämpade oss igenom massorna och satte händerna mot tornet. Där träffade vi också på de första som ville ta bilder med oss. Ett ungt par som log uppmuntrande, höll upp deras kamera och sa "yes, please?". Så vi ställde upp oss där bredvid och tog kort med de trevliga främlingarna. Fram tills dess hade folk endast tittat (glott) på oss väldigt mycket, en familj stannade upp för att peka på oss och stirra en stund. Men det var på vägen ner tillbaka som folk faktiskt började komma fram och fråga om de fick ta bilder med oss. När vi satt och åt varsin mandarin märkte vi plötsligt hur en kvinna satt på huk bakom oss och ville ta en bild. Senare kom hela hennes familj springande mot oss och ville även de vara med. Sedan var det dags för de obligatoriska hoppbilderna och då var det inte bara jag som tog bild på Kattis och vice versa utan vi fick sällskap av 3-4 andra främlingar som tog bilder av oss när vi stod där på muren och hoppade. Vi ville ha en bild tillsammans och en kvinna erbjöd sig att ta några. Efter några knäppningar med kameran (hennes man stod bredvid med sin telefon och fotade oss ickekineser självklart) så ville hon ta bild med oss. Sedan kom även hela hennes familj för att en och en ta bild med mig och Kattis. De var turister från Egypten och konstigt nog hälsade de oss välkomna till Kina. Denna fotoprocedur upprepade sig flera gånger på vägen ner, om man inte ville ta kort med oss så kunde man stå och stirra eller le och vinka. Sen är det många som tror att de smygfotograferar men som står framför oss med kameran i våra ansikten och har ljudet på, så inte så hemligt ändå. Det var iallafall väldigt konstigt att få så mycket uppmärksamhet och blickar, vissa fokuserade liksom mer på bilderna med oss än på bilderna med muren.