Det är något fel med våra sovrutiner

Vi försov oss. Igen. Såklart. Vaknade 11:50 och insåg att vi hade missat vår planerade träff med en tysk kille på tåget med 3 timmar. Han reser ensam så brukar hitta några att hänga med när möjligheten finns, så vi hade ju tänkt upptäcka Ulan Bator tillsammans med honom idag. Efter det lilla ångestladdade uppvaknandet bytte vi om och gav oss ut i jakt på mat. Båda var dödshungriga, så efter ett tag sa vi bara att vi skulle ta första bästa. Vi tog det första vi såg, gick in och insåg att de hade kanske hälften av det som fanns på menyn och det var typ sallad med tomat, friterat kyckling och massa soppa. Så vi tackade för oss och lämnade det stället för att förhoppningsvis hitta något bättre. Vi gick in i ett stort köpcentrum, frågade i infodisken efter mat och åkte hiss till femte våningen. Så hamnade vi på en ganska fin restaurang som hade gudomlig mat och vi satt där o åt i kanske 2 timmar. Personalen satte upp en liten portabel vägg framför vårt bord, vet inte om det var för att vi inte skulle se dom eller för att dom inte ville se oss. 

Vi mötte upp tysken på ett hotell och åkte därefter upp till 24:e våningen för att slå oss ner där vid fönstret och dricka varsin drink. Asvarmt och ashögt men det var häftigt, man såg ju ändå hela Ulan Bator. Tror inte riktigt jag fattar att vi falkiskt är här på resan (efter 11 dagar??), men det kanske slår till när vi står på himmelska fridens torg om några dagar. Man kan ju alltid hoppas iallafall, vill ju inte slarva bort tiden här på att sova eller sitta på nåt café halva dagen för man inte riktigt orkar ta sig någonstans och inte inser att man är i ett coolt land (nej nej detta har verkligen inte hänt).

Alla barn här går omkring i skoluniformer bestående av kostymer och lackskor o ser ut som jättesmarta små människor. Själv har jag liksom fortfarande svårt att säga Mongoliet på rätt sätt. Det känns som att jag om jag hade kommit hit som barn hade jag blivit helt utklassad på att bara rita ett hjärta eller er ring. Det är de här vibbarna jag får av barnen här. Seriösa, smarta men SÖTA. Detta är alltså sånt jag går runt här och funderar på när vi raskt promenerar omkring bland galna o helt ologiska korsningar i Ulan Bator. 

Efter lite mer omkringströvande började vi leta efter kontoret som skulle ha våra tågbiljetter tills imorgon. Vi hittade det när vi hade frågat några om hjälp (inklusive världens gulligaste gubbe som jag mest av allt ville ta med på resterande del av resan), men icke där fanns inga biljetter. De var nämligen redan skickade till vårt hostel. Då vi igår lyckades hamna på tvillinghostellet till det som vi egentligen skulle bo på så antog vi att biljetterna fanns på det ursprungliga boendet. Men icke där var det dött, ingen öppnade och den enda skylten som fanns var ett ord skrivit i blått bläck på den vita stenväggen bredvid dörren "hostel". Jahapp tänkte vi och bestämde oss för att maila östresor (dom som har fixat transsibiriska resan). För att göra det behövde vi wi-fi och gick därför till en restaurang runt hörnet där den trevlige chefen innan hade hjälpt oss att hitta till vårt (av skylten att döma) hostel. Väl där tänkte vi lite att "aa men kl är nästan 19, dags för lite fika eller mat?" Självklart svarade vi ja på vår egen fråga och bad om menyn. Men än en gång icke. De enda vi båda kunde äta (jag gluten, Kattis vegetarian) var en grekisk sallad så det fick det bli. Och den var äcklig. Mycket. 

Vi släppte det där med biljetterna ett tag och drog istället iväg till Gandan Khiid som är ett stort tempel ganska så mitt i staden. Nu var ju vi där rätt sent, eller solen hade precis gått ner och det var KALLT, så de hade stängt allting. Men vi fick iallafall se det och ta lite bilder. Sen blev vi trötta och ville hem. På vägen var planen att köpa resechoklad (och chips men det känns så glupskt att skriva resechoklad OCH resechips så det får stå i parentes) till tåget så vi gick in i 4 olika supermarkets innan vi hade hittat det vi ville ha. Hela kalaset gick på 20000 (mongoliska men det är kul ändå) och på vägen hem åt vi chips (och när vi kom hem åt vi choklad, också lite glupskt därav ännu en parantes). Nu tänkte vi sova lite innan den sista sträckan på tåget ska avklaras (ÄNTLIGEN), snart Kina!!!!




Kommentarer:

1 Kalle Anka:

skriven

Trodde det bara fanns hyddor i Ulaanbaatar/okänd

2 dani:

skriven

AAHHH Jag vill oxå tappa bort mig handla mat för 20000 i konstiga pengar och inte veta vart jag är !!!

Kommentera här: